1. Min idrottsbakgrund
Jahapp..vilken ände ska jag börja i?. Jag kan nog nämnas som en allt eller inget. När jag var liten fullkomligt avskydde jag skolgympan då jag, tunn som ett asplöv fick slita hund vereviga gång. Värst var längdskidåkningen på vintern. Kommer man som jag från en skidort som på senare dar fostrat hellner, kalla och tanja poutiainen så förväntas man älska skidor- på längden och tvären. Jag fullkomligt avskudde det från årskurs 1 till gymnasiet. Varför? Jo som tidigare nämnt så kunde min kropp liknas vid en sparvunge och mjölksyran sprutade i armarna vid längdskidåkning och benen fick sin beskärda del vid de tillfällen det skulle åkas utför. Dock hade jag och har ännu en positiv egenskap..eller ja..kanske inte alla tycker..menmen.. Jag är urbota envis. Bestämmer jag mig för att något ska gå så gör det oftast det..Det tar bara olika lång tid.
Nåja jag stretade på och längdskidåkningen har alltid varit en akilleshäl för mig. Man ska bara vara duktig att åka längdskidor om man kommer därifrån jag kommer..Under högstadiet ändrade jag kroppsform och asplövet blev en någolunda proportionerlig tonåring. Jag började som alla andra då att träna aerobics..bara för att alla andra tyckte det var kul. Vad jag tyckte ? tja helt ok...Kom ihåg att jag hade en svart och grårandig body över svarta glansiga cykelbyxor, ett par sk amerikasockar och svarta rebook skor..Åhh vad jag tyckte jag var cool. Många andra i min ålder började med lagsport såsom innebandy och handboll. Handbollstjejerna var riktigt coola. Jag tillhörde inte den kategorin. Jag var och kommer att vara individualist och bestämde mig för att börja cykla. I den vevan så var det premiär för ett långlopp på cykel i fjällmiljö. Distansen var antingen 14 eller 19 mil. Jag valde 14 mil och började således träna för detta.
Som tidigare nämnt så är jag ingen vän av mellanmjölkens land utan gör jag något så gör jag det ordentligt- annars kan det vara.,.. Träningen coachades av en bekant till min far som även tränar/tränade hellner och co..Jag hade väl inte riktigt insett HUR hårt jag skulle få träna..menmen..leva i förnekelse funkar finfint.. Så kom den stora dagen. 30 plusgrader och inte ett moln på himlen. Jag gav mig iväg med ett tidsmål i sikte..Vid ca 7 mil var det matdepå men jag tyckte jag var pigg och pinnade vidare. Tog en klunk vatten eller två. Vid 9 mil körda så var det som att cykla mot en betongvägg..Med tårarna sprutande såg jag min far och han som hjälpt mig med träningen stå och vifta. När jag kom fram klev jag av cykeln, la mig på backen och ..tja..den närmsta halvtimmen går nog till historien som den vidrigaste stunden jag upplevt. Benen krampade så jag kunde inte räta ut dem och det lilla vatten jag hade i kroppen ville allt annat än stanna kvar..Nåväl. Efter ett tag hade jag konstigt nog hämtat mig bra och mina "medhjälpare" tyckte att jag skulle fortsätta. Jag vägrade- inte av orsaken att jag inte skulle fixa utan att mitt uppsatta tidsmål hade spruckit..Klokt? nej såhär i efterhand förstår jag ju att jag tog den enkla vägen. Det bästa hade varit att fortsätta och komma i mål efter en bra prestation. Inte kanske på den tid jag önskat men ändock..Jaja,,jag lärde mig antagligen något av det,,,
Under gymnasiet så tränade jag ca 15-20 timmar i veckan- hälsosamt? knappast såvida du inte ska elitsatsa- viket jag definitivt inte hade ngn plan på. Jag varierade skidåkning med löpning med styrketräning med..tja allt som hade med rörelse att göra.. Jag fick ett något mindre komplicerat förhållande till skidåkning än tidigare. Iaf vad gäller den klassiska stilen. Fristilen var inte riktigt min grej. Det krävdes ju att man hade bra balans i utförsbackarna för att inte ramla. Åkte man klassiskt hade man oftast ett spår att åka i :)
Allt efterson så övertog styrketräningen mer tid och lilla jag på 2 tallbarr hög och 3 tallbarr bred tog vikter som jag idag aldrig skulle komma i närheten. Dels för att det skulle krävas att jag skulle pressa min stackars kropp till orimliga nivåer...En dag kunde bestå i 30 längder simning. 30 minuter uppvärmning på löpband för att sedan köra 1-2 timmar styrka. Detta kunde upprepas 3-4 ggr/vecka. Däremellan gick jag på den lokala löparklubbens 90 minutersgympa 2 ggr/ vecka.. samt skolgympa 2 dgr/v samt idrott som tillval ytterligare 2 dagar. Hade jag en håltimme så for jag iväg och sprang..Vid den tiden fullkomligt hatade jag löpning men insåg att det var ett bra sätt att förbättra konditionen så bara att härda ut...Livet lekte och jag tyckte jag var råstark!
Detta höll i ca 2 år.. Då jag som vanligt for iväg och sprang min lilla 2 km runda innan själva skolgympan skulle starta så hände ngt. Jag hade sprungit kanske 1 km då min ena vad blir stel som betong- jag försöker stretcha och det bara säger pang..tack och gonatt. Visar sig sen att större delen av m. gastrocnemius- dvs stora vadmuskeln hade "brustit". Det tog mig säkert 1 år innan jag kunde gå normalt på benet. Detta efter diverse behandlingar hos naprapat, sjukgymnast etc...Under den tiden så fick jag även ryggskott då jag antagligen belastade tokigt iom min smärta i vaden.. Jag som annars alltid varit som en duracellkanin blev relativt orörlig...
När jag sedan fick börja träna så hade det sug jag haft innan försvunnit. Jag började med skidåkning i små doser men kände av vaden då jag åkte klassiskt. Skate var bättre men ändock..något saknades...Tränade sporadiskt fram till att jag flyttade hemifrån och började läsa på universitet. Åter igen var det styrketräningen som prioriterades men även f&s gruppgympa lockade. Träningen var på en sundare nivå än tidigare..Men jag var inte nöjd.. Jag ökade således träningstimmarna och la fokus på kondition ist. för styrka..Jag tappade de kilon jag ville bli av med men tappade ju då givetvis styrka...Just då tyckte jag inte det gjorde så mycket då jag blev smal...I slutet av min utbildning märkte jag tydligt hur jag hade tappat i styrka och gjorde ett seriöst försök att införa lite mer styrka i min träning...
Efter att jag hittat en hyfsad balans i min träning så styrde en flytt till det. Jag flyttade söderut till den stad jag bor i idag. Utbudet av gym var gigantiskt. Jag som annars varit van vid kommunens badhus där de satt upp några maskiner och ett löpband blev helt matt.. Köpte kort på SATS och började träna för allt vad tygen höll. Dock hade jag otur med center. Ni kan väl bara tänka er in i situationen då lantlollan möter stureplan:) Träningen de 4 följande åren skulle bli sporadiska och jag hann byta från SATS till F&S. Blev något bättre men den riktiga glädjen var inte där..
januari 2010 ändrades min syn på träning och hälsa. Jag har förvisso alltid vetat vad som är bra för kroppen vad gäller kost och motion, men inte alltid levt som man lärt :/.. Min kropp har stundtals fått utstå hårda prövningar, hårdare än vad som kan klassas som bra... Ja vad hände då 2010? Jo jag kom hem från en resa och insåg att jag mentalt och fysiskt var i min sämsta form ever...Förr hade jag lätt lagt upp ett 10 timmars program/vecka och kört tills kroppen strejkat..Nu insåg jag att jag måste tänka på både knopp och kropp om jag skulle hitta harmoni i min träning.. Sagt och gjort. Jag anmälde mig till en halvmara och började utöva den sport jag tidigare sett som ett nödvändigt ont. Från att ha sprungit juni-augusti 1 ggr/ vecka så började jag nu följa ett program där man skulle springa 3 ggr /v. September kom och jag uppfyllde ett mål jag aldrig trott jag skulle fixa..jag menar..jag är ju ingen löpare- jag har det mesta emot mig. Kort med små fötter och korta ben samt med "svensson BMI" dvs mellan 20-25...menmen..Jag fixade det..Det var inte lätt men det gick! Idag tränar jag en bra vecka löpning ca 3 ggr/ vecka samt styrka 1 dag i veckan. Ibland blir det bara 1 gång men försöker att tänka att det inte är hela världen..Även om träningsdjävulen skäller ut mig och tycker jag är usel...Sedan jag börjat springa har jag blivit mer harmonisk och fått en bättre balans mellan träning och vila..Jag säger inte att den är perfekt ännu men jag är på god väg...!
Ja det var min träningsbakgrund. Ganska brokig och knappast spikrak..menmen...Även solen har fläckar och jag strävar efter att någon gång få harmoni i min vardag. En vardag som innefattar träning vila och massa nöjen!
I morgon är det långpass som hägrar!
Nåja jag stretade på och längdskidåkningen har alltid varit en akilleshäl för mig. Man ska bara vara duktig att åka längdskidor om man kommer därifrån jag kommer..Under högstadiet ändrade jag kroppsform och asplövet blev en någolunda proportionerlig tonåring. Jag började som alla andra då att träna aerobics..bara för att alla andra tyckte det var kul. Vad jag tyckte ? tja helt ok...Kom ihåg att jag hade en svart och grårandig body över svarta glansiga cykelbyxor, ett par sk amerikasockar och svarta rebook skor..Åhh vad jag tyckte jag var cool. Många andra i min ålder började med lagsport såsom innebandy och handboll. Handbollstjejerna var riktigt coola. Jag tillhörde inte den kategorin. Jag var och kommer att vara individualist och bestämde mig för att börja cykla. I den vevan så var det premiär för ett långlopp på cykel i fjällmiljö. Distansen var antingen 14 eller 19 mil. Jag valde 14 mil och började således träna för detta.
Som tidigare nämnt så är jag ingen vän av mellanmjölkens land utan gör jag något så gör jag det ordentligt- annars kan det vara.,.. Träningen coachades av en bekant till min far som även tränar/tränade hellner och co..Jag hade väl inte riktigt insett HUR hårt jag skulle få träna..menmen..leva i förnekelse funkar finfint.. Så kom den stora dagen. 30 plusgrader och inte ett moln på himlen. Jag gav mig iväg med ett tidsmål i sikte..Vid ca 7 mil var det matdepå men jag tyckte jag var pigg och pinnade vidare. Tog en klunk vatten eller två. Vid 9 mil körda så var det som att cykla mot en betongvägg..Med tårarna sprutande såg jag min far och han som hjälpt mig med träningen stå och vifta. När jag kom fram klev jag av cykeln, la mig på backen och ..tja..den närmsta halvtimmen går nog till historien som den vidrigaste stunden jag upplevt. Benen krampade så jag kunde inte räta ut dem och det lilla vatten jag hade i kroppen ville allt annat än stanna kvar..Nåväl. Efter ett tag hade jag konstigt nog hämtat mig bra och mina "medhjälpare" tyckte att jag skulle fortsätta. Jag vägrade- inte av orsaken att jag inte skulle fixa utan att mitt uppsatta tidsmål hade spruckit..Klokt? nej såhär i efterhand förstår jag ju att jag tog den enkla vägen. Det bästa hade varit att fortsätta och komma i mål efter en bra prestation. Inte kanske på den tid jag önskat men ändock..Jaja,,jag lärde mig antagligen något av det,,,
Under gymnasiet så tränade jag ca 15-20 timmar i veckan- hälsosamt? knappast såvida du inte ska elitsatsa- viket jag definitivt inte hade ngn plan på. Jag varierade skidåkning med löpning med styrketräning med..tja allt som hade med rörelse att göra.. Jag fick ett något mindre komplicerat förhållande till skidåkning än tidigare. Iaf vad gäller den klassiska stilen. Fristilen var inte riktigt min grej. Det krävdes ju att man hade bra balans i utförsbackarna för att inte ramla. Åkte man klassiskt hade man oftast ett spår att åka i :)
Allt efterson så övertog styrketräningen mer tid och lilla jag på 2 tallbarr hög och 3 tallbarr bred tog vikter som jag idag aldrig skulle komma i närheten. Dels för att det skulle krävas att jag skulle pressa min stackars kropp till orimliga nivåer...En dag kunde bestå i 30 längder simning. 30 minuter uppvärmning på löpband för att sedan köra 1-2 timmar styrka. Detta kunde upprepas 3-4 ggr/vecka. Däremellan gick jag på den lokala löparklubbens 90 minutersgympa 2 ggr/ vecka.. samt skolgympa 2 dgr/v samt idrott som tillval ytterligare 2 dagar. Hade jag en håltimme så for jag iväg och sprang..Vid den tiden fullkomligt hatade jag löpning men insåg att det var ett bra sätt att förbättra konditionen så bara att härda ut...Livet lekte och jag tyckte jag var råstark!
Detta höll i ca 2 år.. Då jag som vanligt for iväg och sprang min lilla 2 km runda innan själva skolgympan skulle starta så hände ngt. Jag hade sprungit kanske 1 km då min ena vad blir stel som betong- jag försöker stretcha och det bara säger pang..tack och gonatt. Visar sig sen att större delen av m. gastrocnemius- dvs stora vadmuskeln hade "brustit". Det tog mig säkert 1 år innan jag kunde gå normalt på benet. Detta efter diverse behandlingar hos naprapat, sjukgymnast etc...Under den tiden så fick jag även ryggskott då jag antagligen belastade tokigt iom min smärta i vaden.. Jag som annars alltid varit som en duracellkanin blev relativt orörlig...
När jag sedan fick börja träna så hade det sug jag haft innan försvunnit. Jag började med skidåkning i små doser men kände av vaden då jag åkte klassiskt. Skate var bättre men ändock..något saknades...Tränade sporadiskt fram till att jag flyttade hemifrån och började läsa på universitet. Åter igen var det styrketräningen som prioriterades men även f&s gruppgympa lockade. Träningen var på en sundare nivå än tidigare..Men jag var inte nöjd.. Jag ökade således träningstimmarna och la fokus på kondition ist. för styrka..Jag tappade de kilon jag ville bli av med men tappade ju då givetvis styrka...Just då tyckte jag inte det gjorde så mycket då jag blev smal...I slutet av min utbildning märkte jag tydligt hur jag hade tappat i styrka och gjorde ett seriöst försök att införa lite mer styrka i min träning...
Efter att jag hittat en hyfsad balans i min träning så styrde en flytt till det. Jag flyttade söderut till den stad jag bor i idag. Utbudet av gym var gigantiskt. Jag som annars varit van vid kommunens badhus där de satt upp några maskiner och ett löpband blev helt matt.. Köpte kort på SATS och började träna för allt vad tygen höll. Dock hade jag otur med center. Ni kan väl bara tänka er in i situationen då lantlollan möter stureplan:) Träningen de 4 följande åren skulle bli sporadiska och jag hann byta från SATS till F&S. Blev något bättre men den riktiga glädjen var inte där..
januari 2010 ändrades min syn på träning och hälsa. Jag har förvisso alltid vetat vad som är bra för kroppen vad gäller kost och motion, men inte alltid levt som man lärt :/.. Min kropp har stundtals fått utstå hårda prövningar, hårdare än vad som kan klassas som bra... Ja vad hände då 2010? Jo jag kom hem från en resa och insåg att jag mentalt och fysiskt var i min sämsta form ever...Förr hade jag lätt lagt upp ett 10 timmars program/vecka och kört tills kroppen strejkat..Nu insåg jag att jag måste tänka på både knopp och kropp om jag skulle hitta harmoni i min träning.. Sagt och gjort. Jag anmälde mig till en halvmara och började utöva den sport jag tidigare sett som ett nödvändigt ont. Från att ha sprungit juni-augusti 1 ggr/ vecka så började jag nu följa ett program där man skulle springa 3 ggr /v. September kom och jag uppfyllde ett mål jag aldrig trott jag skulle fixa..jag menar..jag är ju ingen löpare- jag har det mesta emot mig. Kort med små fötter och korta ben samt med "svensson BMI" dvs mellan 20-25...menmen..Jag fixade det..Det var inte lätt men det gick! Idag tränar jag en bra vecka löpning ca 3 ggr/ vecka samt styrka 1 dag i veckan. Ibland blir det bara 1 gång men försöker att tänka att det inte är hela världen..Även om träningsdjävulen skäller ut mig och tycker jag är usel...Sedan jag börjat springa har jag blivit mer harmonisk och fått en bättre balans mellan träning och vila..Jag säger inte att den är perfekt ännu men jag är på god väg...!
Ja det var min träningsbakgrund. Ganska brokig och knappast spikrak..menmen...Även solen har fläckar och jag strävar efter att någon gång få harmoni i min vardag. En vardag som innefattar träning vila och massa nöjen!
I morgon är det långpass som hägrar!
0
Allmänt
2011-03-05 
22:58:49
