lapponica

jag fick den där d****a medaljen!!! Efter att sedan i februari pinnat på, mil efter mil, vecka efter vecka. I ur och skur, ja äntligen efter allt slit så har jag nu en medalj där det står "stockholm halvmarathon 2010"..Känslan att gå i mål var enorm. När folk berättade hur de fäller en tår eller två då de går i mål på maror/halvmaror/vasalopp etc så har jag tyckt det verkade konstigt..jamen jallå..visst är man glad att man kommit i mål..men gråta??

Jag måste då krypa till korset för när jag klöv mållinjen så klumpade det sig i halsen och det blev vått på kinderna..och jag lovar..det var inte svett som rann:) Så underbar känsla att nå ett mål man satt upp- ett mål som jag i augusti trodde var omöjligt att uppnå med tanke på min sommarträning som inte varit den jag önskat...

Hur var det då?? ja jag har lite svårt att redogöra för jag var så fokuserad att sätta ena foten framför den andra att jag hade svårt att ta till mig de orkestrar som spelade samt att jag tyckte att det var klent med folk som hejjade..tills jag insåg att banan vissa sträckor var kantade med folk men det var jag som var så inne i att andas och springa:) Det jag dock kommer ihåg var efter 3 km då jag fick akud vadkramp-aldrig hänt tidigare, såå pinsamt att stanna och stretcha efter ynka 3 km..nåja...sedan minns jag då tjejerna stod och hejjade på mig vid norr mälarstrand samt att 2 småtjejer high fivade precis innan...gav mig energi att tuffa på ett tag till...Kom även ihåg då vi precis efter sprang på kullersten mot riksdagen och fötterna & hjärnan vaknade till utav det ändrade underlaget...Sen minns jag även den gungande bron efter slussen som gjorde att jag allvarligt funderade om jag fått blodtrycksfall. Stannade upp och log när jag insåg att det var bron som gungade och inte jag-och fortsatte vidare.

Första fysiska utmaningen för mig kom efter tanto...kanske vid 15 km ngn stans..backen var gigantisk tyckte jag just då och pinade mig springandes uppför den för att jag visste att det skulle komma nedförs sen och att jag kunde få med lite fart...Sen vid 16 km så sa det pang i mitt vänstra knä..varje steg var som om någon stod med en tändare och eldade på mitt knä...insåg att jag var tvungen att gå en bit om jag skulle klara hela loppet- och medalj skulle jag ju ha- om jag så skulle krypa över linjen:)

Gick kanske 800 meter då f-n flög i mig och jag började springa igen..Var en rätt så behaglig sträcka fram till 19,5 då ngn fått för sig att placera en backe där...ytterst korkat...I det läget orkade min kropp men min knopp var inte riktigt på samma planhalva..Beslutade mig för att gå uppför krönet för att sedan transportera mig sakta sakta de sista dryga 2 km fram till mållinjen där man möttes av stor folksamling som hejjade och pushade samt operan som spelade ngt pampigt stycke....Spurtade (jaja så mkt jag förmådde efter 2 mil i benen) de sista 100 m med tjut i öronen och sportdrycken uppe i halsen...för att med som sagt glädjetårar ta emot medaljen samt en stooor kram från min hejjarklack!!! gulle er som supportat mig!!!

Status idag? Oförskämt fräsch i kropp, av knät känns som tur inget...Knoppen däremot verkar ha hamnat i ngn slags form av post lopp depression...Så snabbt som attans för att bota detta tillstånd så anmälde jag mig till hässelbyloppet i oktober:)