lapponica

Hemma efter dryga 14,5 km lätt distans.  Programmet sa 13 km och det var väl det jag hade som plan. Evt 12 km beroende på hur underlaget var. Allt gick bra tills jag helt plötsligt fick ändra mina planer då den stig jag skulle springa på var en isgata. Nåja, solen sken genom molnen och jag tänkte, äh- jag springer en del av den banan som jag sprang på halvmaran. Sagt och gjort, jag tuffade vidare och passade på att kika på folk och omgivningen som sådan.. Insåg efter ett tag att jag nog antagligen glömt att svänga upp..Jepp- så var det. Jaha? vad göra nu? förvandla planerade 13 till dryga 20 i is och snömodd som krävde att mina stackars muskler funderade vad i h-vete jag sysslade med. Efter lite funderingar så tog jag mig med kollektivtrafiken till en station som låg ca 5 km hemifrån mig.. Tyvärr så stelnade jag till under turen och det var svårt att komma igång. Dock pinnade benen på bra, även om det kanske inte gick i blixt gordon stil. menmen...När jag hade cirkus 2,5 km kvar innan jag äntligen var vid 7 eleven och kunde få min latte så tog pulvret slut. Tack och gonatt, bara sådär..Benen skrek på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Ok visst har det känts tidigare då man varit och sprungit de längre distanserna. MEN INTE SÅ HÄR!! gick i 3-4 minuter för att sedan konstatera att jag kommer frysa röven av mig om jag ska gå sista biten hem så jag sparkade igång min sargade och plågade kropp.. Här ngn stans så började jag säga till mig själv att jag kan, jag är stark, samt att jag ändrade till eye of the tiger på telefonen...ett två ett två..fokus på andning och att sätta ena benet framför det andra..

För varje steg jag tog så sa en röst åt mig- stanna- du är inte klok, plåga sig så här. Samtidigt så hade jag en röst som intalade mig att smärta är ytterst tillfälligt och är en högre grad av njutning..ehhh...jaja vilket som  så var det de tankarna som for igenom mitt huvud..

När jag hade sisådär 1 kilometer kvar så gick all energi till att springa med smärtan och inte slåss emot den..Acceptera den och istället försöka göra det bästa utav det.. Det hjälpte ju inte dock att sista biten var ca 70% backar..menmen..i h-vete att jag stannar nu...OCH DET GJORDE JAG INTE HELLER! lyckan av att äntligen se skylten på 7 eleven var enorm. Som en skadeskjuten kråka släpade jag mig in och köpte choklad, cola och latte :)

Nu ska jag bara lägga mig framför tv´n och inte göra ngt.. Summerar dagens löprunda som en utav de bättre.. Ok att musklerna tillslut skrek men jag klarade av att hålla ett ok tempo med tanke på det underlaget det var samt att jag kände mig starkare i backarna än tidigare. Dvs när jag kommit på krönet av backarna så dog jag inte som en våt fläck utan hade ett flyt och en bra övergång mellan backe och plant....Dessutom så ledde min felspringning till att jag upptäckt nya stigar och miljöer att utforska :)!