lapponica

Ja hur går nu detta ihop kan ni fundera...Tja vette tusan riktigt själv... Idag skulle ju då vara träningsfri men mitt nya motto är ju som sagt att man aldrig ska säga att ngt är tråkigt såvida man inte testat. Sagt och gjort. Fick förfrågan om att följa med ngr kompisar och klättra på klättervägg...bläää tänkte jag då i mitt stilla sinne. Sist jag gjorde det så tyckte jag det var allt annat än roligt. Att det är 15 år sedan glömde jag i all hast av att försöka hitta ursäkter..Nåja, bara att inse ..jag kom inte undan. Släpade mig då iväg för detta fanskap och fick sele och skor till det facila priset av 150 riksdaler.. Jahaja..point of no return...men jag får väl börja på kortare väggen?? ok då fick jag tillslut efter långa blickar med hundögon...

Sagt och gjort.Började då min färd uppåt. Gick bra sisådär 4-5 meter upp, tills jag började tänka på saker som om...tänk om knuten lossnar..tänk om selen går sönder etc..och till råga på allt tittade jag ner BAD IDEA!! Kände att maxpuls var nära, men inte pga ansträngningen utan pga mindre dödsångest..:) Bad så snällt att få komma ner men tror du dessa som ska kallas vänner släppte ner mig? nope..Vilket iof var tur för hade jag gått ner så hade jag nog inte gått upp igen.

Efter ngn provrunda så beslöt vi oss att det var time för mig att ge mig på den högre väggen..ohja..den var högre..Nåja, bara att bita ihop och ta steg för steg.Gick bra ända tills kanske 7 meter...då var valalternativen slut. Där stod jag med adrenalin upp i halsen och bad åter igen att få komma ner..borde iof lärt mig att det inte var ngn idé ..men som sagt hoppet är ju det sista som överger människan..Så istället för att firas ner så tvingades jag lägga upp en strategi för att nå den gula plutten som just då kändes onåelig.Men fasiken, vad håller jag på med, skärp dig för f-n. Allt går!! Tar i ända från tårna och döm om förvåning då jag står där jag inte trodde jag skulle stå för 5 minuter sedan...Endorfinerna rusar runt och jag är i ngn form av klättrarens motsvarighet till "runners high"...skillnaden var dock att jag hade sådan mjölksyra i mina armar att det helt enkelt var omöjligt att samla kraft till att fortsätta..Fast jag var nöjd.

När jag kommer ner så börjar jag dock svära tyst över att jag inte tog mig ända upp...samt att jag hade förutfattade meningar innan jag startade...Fy på mig. Så blir definitivt en nästa gång för den endorfinkicken vill jag inte vara utan..samt att jag hatar att bli besegrad av mina egna tankar.....

Väl hemma tänkte jag att dagens mentala och fysiska påfrestning skulle göra mig trött och att jag skulle ligga platt fall i soffan..HAHAHAHA jag är så rastlös att jag inte vet vart jag ska ta vägen, å inte hjälper de att sitta på myrorna som mamma sa åt mig när jag var liten och inte kunde sitta still..Mamma..du har ljugit för mig! funkar inte alls!