lapponica

Tja de flesta som följt med i tidningen och på nätet har noterat att årets upplaga av stockholm marathon blev den kallaste sedan starten. Eller vad sägs om att det var varmare på julafton samt att det vid start var 4 plusgrader och mellan 10-18 m/s efter banan.

När jag vaknade på morgonen och kikade ut så funderade jag i mitt stilla sinne. vad ända in i h vete..är jag riktigt klok? Näe antagligen inte, har iof inte beskyllts för att vara det heller. Nåväl vi tar det från början..

Veckan innan hade jag ont vänsterknä och halskänningar...de på jobbet undrade vad som var fel för de såg att jag inte var riktigt hundra. Erkände knäsmärtan men höll tyst om det halsonda. Som sjuksyster vet jag ju mkt väl att ond hals och träning inte går ihop, nu skulle det dessutom springas marathon...Dagen innan var halsen fortfarande inte riktigt 100% men pulsen normal och ingen feber..hm köpslog med mig själv och bestämde att om halsen inte gav sig tillkänna på lördag morgon så skulle jag starta..

Vaknar tidigt på lördagmorgonen efter en lång natts sömn..Känner en liten aning av halsont..Dock försvinner den efter att jag varit uppe ett tag och kroppen känns pigg..eller tja..den vet vad som ska göra. Vädret utanför bidrar knappast till att pigga upp den. Kikar ut och ser snöflingor singla ner och vinden verkar inte nådig. Nåja..Lite dåligt väder ska väl inte stoppa en tjurskallig norrlänning?!

Det komiska i det hela är att i två veckor innan oroade vi oss för att maran skulle bli en varm historia då alla siter indikerade för detta- hädanefter litar jag icke på väderleksrapporterna....

Nåväl..Petade i mig frukost utan att vara hungrig och började göra mig iordning. Drog på mig överdragskläderna och slängde ner en sopsäck att ha på sig innan start. Mötte upp de andra vid östermalms IP..Ingen av oss var särskilt taggade, snarare fokuserade på att överleva detta grisväder i x antal timmar..

Innan start värmde vi oss i tälten för ombyte..Vi drog ut på det så länge det gick med att bege oss i startfållan. Jag och I var nog bland de sista som kom in i våra fållor, för när jag kom in var det ca 30 sek till start och time att börja gå mot startmattorna..

Starten gick och benen kändes mkt mkt lätta..halsen gav sig lite till känna och  jag bestämde att pulsen fick styra- minsta lilla tecken på för hög ansträngning så skulle jag bryta. Däremot skulle inte vädret få påverka mig..

Vid 8 km försvann det halsonda som i ett trollslag. Benen lätta och jag trippade uppför västerbron, förrutom då det kom ngn kastvind och tyckte att mina 50 pannor skulle göra en piruett eller två...undrade stilla när den skulle komma. Ser sen alla hänglås på räcket, då vet jag att vi har nått toppen av bron, så som så många andra gånger jag sprungit den bron.Wow..det flyter..om än kallt..men det flyter..Kikar på mitt mellantidsarmband och ser att jag är långt före min målsättning för dagen. Saktar ner aningens då jag vet att det är långt kvar..

Benen rullar på och vi passerar Ragnar östbergs stolthet, passar på att prata m en snubbe som sprungit alla maror sen start, men han kan inte komma ihåg att det varit grisigare väder...Vi rullar ner mot centralen och så småningom ner mot vasagatan. Förbereder mig mentalt för vad som komma skall. Denna förhatliga djurgården/gärdet..Har aldrig haft ngn positiv vibb där. Vare sig under de halvor jag sprungit eller egna rundor, och förra årets mara och gässen på djurgården sitter djupt rotat i mitt minne..

Känner att vinden börjar tillta, inget som står emot...de stackars pållar som betar i hagarna ser knappast ut att njuta de heller..Tar rygg på 2 st låånga herrar. De vänder sig om och frågar vilket tempo som önskas:) Här sätts psyket verkligen på prov. Slår på min mp3 och lady gaga dånar i lurarna..I was born this way..Jepp jag är född att springa maror i värsta grisväder..jepp, jag är född att under en hel dj-la dag leva på gel som närmast kan liknas laktulos smaksatt med cola..jepp..så är det..

Pinnar på och vågar inte stanna..är såå kallt..här någon stans börjar benen tappa kontakt med övriga kroppen. De stackars muskler som finns har gått i dvala och mellan mina fötter och min midja finnes inget annat än en stor avdomnad yta som tydligen innefattar två ben..ser fram emot att snart få saltgurka..meen..den är sluut!! wtf..inser att jag måste offra en gel och tar nu näst sita gelen med nästan halva loppet kvar..ajaj..

Hoppar nästan glädjeskutt när vi lämnar djurgården- dock skulle det vara kortvarigt för vinden på strandvägen var ingen hit. Insåg att det gick mer energi än nödvändigt i att försöka springa..Så här gick jag en kort stund..Rullar sen förbi kungsan och max och känner hur magen kurrar..ge mig maat!!..Stålsatte mig sedan för söder mälarstrand och västerbron. Visste att om det blåste så kraftigt på strandvägen så borde det vara halv orkan på andra sidan vattnet..Jepp eller vad sägs om 18 m/s.. Pinnade på och hade ändock pigga ben..eller tja fötter för benen kände jag inte..Pulsen var låg och nu kände jag att jag hade medaljen inom räckhåll.. Vid söder mälarstrand fick jag gå en bit men åter insåg jag att bättre att springa sakta sakta än att gå..Här kickade tjurskalligheten in..eller endorfinerna, oklart vilket..Bestämde mig för att köra ända in i kaklet, bara jag kom över västerbron så var jag ju nästan hemma...

just idag är jag stark, just idag mår jag bra..Började skratta hejdlöst då jag började stigningen uppför västerbron för andra gången..Det var halt, det spöregnade och blåste 18 m/s, visade sig att det var så kallt just då att det som kom ner var i form av underkylt regn..jag började skratta än mer hysteriskt och måste ha sett spritt språngande galen ut.Tur ingen orkade bry sig mer än om de själva för då hade jag nog blivit förd till sjukvårdstältet i Rålis..

Vid ragnar östbergs stolthet kände jag av min dåliga disponering av gel och annan energi och slurpade girigt i mig 2 muggar cola..Vid vasagatan var det bananatime- enda kruxet var att bananerna var gröna och hade hunnit frysa lite..menmen..man får inte vara knusslig..Insåg att det inte var långt kvar och försökte öka..Tog ett tag för stelfrusna muskler att förstå deras uppgift men en aning högre fart resulterade det i..När jag passerade 7/11 vid vasagatan kom åter ett hysteriskt skrattanfall..jag skulle fixa detta..och med en tid som var bra mkt bättre än förra årets..

Kommer in på stadion, försöker mig på en spurt sista biten..Hör åter igen det välkända pipet då jag för benen över mattan för tidsregistrering..Enda skillnaden nu var att nu fick jag stanna..det var över..jag hade klarat det..wow! och var mkt fräschare än förra året då jag var ett vrak vid mål..

Får min medalj och går snabbt till Östermalms IP för att få ut mina varma torra kläder. Får en kopp kaffe i handen och blir intryckt i ombytestältet av sjukvårdarna samt frågan om hur jag mår..jodå..lite svalt är det men jag mår ok..När de såg att jag var ok förbarmade de sig över en tjej som kom bakom mig som knappt kunde gå då hon skakade helt brutalt..

Väl inne i omklädningstälten så började farsen..skulle säkert vunnit första pris om jag skickat in en filmsnutt på min påklädning. Eller snarare , jag fick hjälp av en kvinna att klä på mig. Min telefon ringde men jag kände inte mina händer så kunde inte svara..Efter att ha kommit mig ner till tunnelbanan så kunde jag med hjälp ringa I som frågade hur jag mådde. Hon hade frysit så att de hade gått tillbaka till hotellet. Vilket vi bestämt innan att ingen skulle stå och frysa i väntan på varandra..

Väl på tunnelbanan började jag skaka hejdlöst och insåg att min kroppstemp nog inte var så hög. Jag hade trots allt långärmad tröja, fleecejacka och regnjacka, mössa..vantarna fick jag inte på mig då jag var så kall och svullen om händerna..

Efter vad som kändes som evighet var jag hemma i lägenheten. Tog en temp som visade 34,7 grader...hoppla. Snabbt in i duschen där jag nog säkert var i 40 minuter..

Sedan svida om och ut och äta middag. Tror aödrig en oxfilé och rödvin smakat såå gott..

Såhär dagarna efter har jag fortfarande lite svårt att smälta att jag krossade förra årets tid så brutalt. Ffa då jag vet hur usel jag är att springa i morvind, vilket vi fick utstå en masse i lördags..Ler då jag kikar på min medalj och planerar för att kapa tiderna ytterligare. Förra året lämnade stockholm marathon ett tomrum efter sig. Sk post marathon blues vad jag förstår. I år är det tvärt om. Tror aldrig jag varit så taggad att testa gränser och kapa tider :)

Så häng med..restart!

mkt har hunnit hända sedan sist..Jag har sprungit ett marathon, en till halvmara.Näst på tur är sthlm marathon om 2 veckor samt NY city marathon i november!. Där emellan skall det hinnas med livet utanför träningen, umgås med vänner och tanka energi..

Såhär veckorna innan så börjar en lätt hypokondrisk ådra att komma fram. Tänk så slår jag inte min förra tid, tänk så har jag tränat för dåligt, tänk så tar jag mig inte i mål..Tänk om jag blir sjuk..etc etc..Försöker vända det med att endast 1% av befolkningen springer någon gång i sitt liv ett marathon..Bara med att jag ställer mig på startlinjen gör mig till en vinnare. Dock är jag ju tävlingsmänniska och tävlar mot den hårdaste konkurrenten ever..mig själv. Rädslan att misslyckas finns där och önskan att förbättra sig. Vilket är på gott och ont. Jag tycker att det är bra att ha en vilja att bli bättre, utvecklas, oavsett vad det gäller. Dock får det inte gå till den grad att det blir ett tvång.Du kanske blir bättre men glädjen i det du gör börjar försvinna..Det är så JAG fungerar. Jag tycker givetvis att oavsett syfte mål osv så är det bra att man rör sig, man behöver inte heller ha ett mål att sträva efter, men jag fungerar så :)

Det jag har lärt mig på det år som gått är att en stark kropp är en sund och glad kropp. Med stark kropp menar jag inte enbart synliga muskler utan framförallt en stark "korsett". Dvs stark bål som ger oss en hög hållning och orkar bära oss genom vardagen. Även balans mellan vardag och träning har jag under detta år fått tampas med. Att inse att lagom faktiskt kan vara helt ok..

Så här veckorna innan maran försöker jag sova bra, undvika stress samt se till att få i mig bra mat. Inte krångla till det och börja äta mat jag aldrig ätit förr, bara för att tidningar etc säger det..Utan vanlig mat som jag vet jag mår bra av. Vad för mat mår jag då bra av? Halv och helfabrikat göra sig icke välkomna i min kyl. Jag blir förvånad över hur många som reagerar på att jag inte har ketchup i min kyl samt att jag inte äter mamma scans köttbullar. Varför? jo ffa så tycker jag ketchup innehåller onödigt socker, jag är inte emot socker men äter det hellre i form av colaflaskor eller sura nappar :)

Vad gäller halvfabrikat såsom köttbullar, korv etc så tycker jag det är onödigt att vi ska få i oss E ämnen, glutamat, socker salt etc. Glutamat är en smakförstärkare som finns naturligt  i vissa livsmedel men då i form av glutaminsyra. Den mängd är inte skadlig för oss människor. Däremot vid tillsats av glutamat i livsmedel strävar företagen efter att förhöja smaken. Vid tillsats av glutamat kan man minska innehållet på "riktiga" råvaror och på så sätt producera en billigare produkt. Vid för högt intag kan man drabbas av huvudvärk, svettningar och tryck över bröstet..En annan effekt glutamat har är att om man äter mkt produkter med tillsats av glutamat så ökar risken för övervikt. Detta just på grund av glutamatens smakförhöjande effekt.

Vad gäller andra E ämnen så har livsmedelsverker tagit fram en lista på godkända E nummer. Dock tycker jag personligen att om man kan undvika E nummer och äta så "rent" som möjligt så är det optimalt. Detta hänger nog ihop med att jag fram till 9 års ålder var födoämnesallergiker och inte kunde äta/dricka produkter innehållande, nitrit och vissa E ämnen.

Sen en sista sak..Nästa gång ni är på väg att köpa färdiga köttbullar. Betänk detta..Mamma scan´s köttbullar innehåller 66% kött och 60 % fett.  Utöver det så innehåller det: Vatten, potatis, potatismjöl, lök, jodsalt, buljongextrakt, jästextrakt, potatisfiber, druvsocker, socker, kryddor..Allt detta för en liten köttbulle..Är det inte då bättre att avvara en timme eller två och göra en stor sats köttbullar med 100% kött och utan allt ovanstående???

I´m sorry. länge sedan sist. I know..Men mkt har hänt..Jag har hunnit sluta ett jobb och börjar nu på måndag på ett nytt..Lite nervös skall erkännas..menmen..det blir nog bra. Har bra arbetstider och endast 15 min. hemifrån...

Nu då till 30 dagarsutmaningen, som med facit blir längre än så..men men solen har också fläckar..

De som följt mig vet nog redan svaret på denna fråga. Givetvis är det löpning. Känslan av att vara själv med naturen. Oavsett om det är att pressa sin kropp till stordåd eller om det är en lugn löptur i syfte att rensa skallen. Den aktivitet jag förr fullkomligt hatade är nu en kär vapendragare..

Som bäst mår jag då jag får träna, när jag umgås med människor jag tycker om samt när solen skiner. Som ni märker så krävs det inte mycket för att jag ska må bra. Dock är det lätt att hamna i en destruktiv spiral. Mår hjärtat inte bra så spelar det ingen roll hur kroppen ser ut. Just nu mår jag bra då alla ovanstående kriterier uppfylls...Jag försöker att ta vara även på det lilla och uppskatta det likväl som stora händelser i ens liv. Rusar man bara på utan att stanna upp och fundera så missar man lätt dessa små guldkorn som gör det så mycket lättare att få vardagen att fungera!

Varit i farten hela dagen så måndagens inlägg/dvar på fråga kommer fjuttiga 10 min. sent..menmen..även solen har fläckar. Idag har det varit vår i luften med strålande sol och 6 plus. Beslutet att dra på sig löparkläderna var inte så svårt. Samtidigt som jag var lite osäker över dagsformen. Trött i vader samt en gårdag med sjögång då jag i all ärlighet druckit alldeles för lite vatten i helgen i förhållande till ansträngning. Ni som känner mig vet ju att jag annars inte heller tar hem första pris i vattendrickande. Inte heller denna helg fick jag det priset. Skillnaden var dock att jag sprungit mer än jag brukar göra..om man räknar bort mina shoppingturer :)

Nåväl- jag tar passet för var det är tänkte jag och bestämde att det fick bli 4-5 km utifrån dagsform. Det blev 6 underbara kilometer!!! knät bråkade lite så nu ska jag byta skor..Får se om det hjälper..Är skumt. Inte tendens t sk "löparknä" om man ska gå utefter symptomen. Ont mitt på knäskålen..som om jag har brosk som slår mot varandra..måste fråga E. Nästa gång jag åker upp kanske hon kan behandla lite med lasern..Det blev ju bra då jag hade ont i hälsenan. 2 behandlingar och sedan var det problemet borta :)

Om man ska bortse från lilla "knäskavet" så fick jag äntligen inviga min tunna löparjacka från start fitness! KAN INTE BLI BÄTTRE!!

Oki..nu har jag visst hamnat på sidospår. Ska kanske återgå till rubriken. Mina inspirationskällor? Ja jag kan inte säga någon specifik person sådär,  eller jo, min mamma är en stark självständig kvinna som vet vad hon vill. Räds inte att säga vad hon tycker men är då även medveten att hon måste tåla att människor är lika gentemot henne..Sedan är jag imponerad av de människor som lyckats med att förändra livsstil totalt.. Oavsett om det gäller viktnedgång, sluta röka, bli av med ett beroende etc..strongt gjort, för en vana bryter man inte så lätt. Så länge som det tagit att ta till sig vanan- ja minst lika länge och lite till tar det att bli av med den. Så ha det i åtanke då ni vill ha en quick fix inför beach 2011.. Korta snabba förändringar lönar sig sällan...Livsstilsförändringar måste få ta tid. Både kropp och knopp måste hänga med. Annars kan det bli huur galet som helst!

oj, och jag som tyckte förra frågan var knepig. Måste man välja en? Ja antagligen. Hur nu det ska gå till med en som älskar mat..Nope- omöjligt- kan inte välja en rätt. Dock älskar jag en fräsh och välsmakande ugnsstekt fisk. Inga krusiduller utan endast smaksatt med salt och citronpeppar. Till det gärna pressad potatis- tråkigt- tja..döm själva. Över lag så föredrar jag maträtter där jag kan se vad det är jag äter. En stekt köttbit ( då gärna vilt såsom älg eller ren) med rostade grönsaker är en annan favorit. Sushi en annan. Är dålig på pasta och ris- klarar mig bra utan det, dock väljer jag gärna potatis istället. Rostad/stekt är favoriten..

Ja detta vart ju en salig soppa, men summa summarum- älskar fisk och skaldjur, men uppskattar även en vällagad köttbit...rena fräsha råvaror...sen kan det ju slinka ner en pizza ibland också...

Oj, är svårt att välja en. Men om jag måste så väljer jag dips i maskin. En övning som bränner bra men samtidigt ger en adrenalinkick som inte går att förklara. Har försökt få samma känsla då jag gör dips utan maskin. Dock har detta bara resulterat i att jag lägger vikt på fel muskler och belastar handlederna...Vilket gör att jag upplever det instabilt och obehagligt- så nope. Fortsätter med dips i maskin ett tag till...

Varför tränar jag? Det skulle vara enkelt att säga för att jag vill vara snygg naken..ehh eller något. MEN det är inte riktigt anledningen till att jag tränar. Även om det skulle vara trevligt att vara snygg naken:) Nej jag tränar för att må bra, bygga en stark kropp som ska klara de påfrestningar jag utsätter den för. jag tränar för att få vara frisk, uppleva endorfinruset som bara träning kan ge en. Sedan hoppas jag att träningen bidrar till at Sthlm Maran i maj inte blir överdjävlig. Ont kommer det att göra, tränad som otränad. Men kanske jag kan minimera den märtan liite iaf??

jadu. Det finns många. Dock är jag imponerad av den styrka jag ändock besitter i quadriceps- fyrhövdade lårmuskeln. Min löparvana är inte så stor och ändock är det låren som tar slut sist när jag springer. Deltoideus- eller deltamuskeln är jag också nöjd med.

..funderar över om mitt val var så klokt??? och om det val jag ska göra blir bättre?

Jadu..jag tillhör ju den skaran som helst tränar utomhus. Packar jag dock träningsväska så gör jag det vid de tillfällen jag far och tränar på gymmet. Dvs slänger ner det jag behöver i en påse, ryggsäck, handväska etc.. Men självklart har jag alltid med mig mitt SATS kort, hänglåset, mobilen, vattenflaskan. Sen är det ju bra att ha med sig träningskläder också :)

Det var då jag i september förra året gjorde något jag aldrig trott jag skulle göra. Jag sprang en halvmara och tog mig i mål! Under 7 månader hade jag gått från noll i löpning till 3 pass/vecka..Aktiviteten jag hatat var nu något jag älskade. Det var ingen supertid men jag klarade det mål jag hade satt upp! Känslan då jag kom i mål var enorm. I takt med att kungliga operans orkester spelade så forsade mina tårar. Dessutom fick jag dela detta ögonblick med 2 av mina bästa vänner som agerade hejjarklack!

Ända fram tills för bara en vecka sedan så var det tvunget att ha uppryckande musik i öronen då jag sprang. Nu har jag börjat uppskatta att lyssna på radio då jag är ute och springer. P3 dokumentär ffa men nu under VM så har det varit P4 sportextra som brusat...Dock så finns det en låt som jag slår på då orken börjar tryta..och det är eye of a tiger..då tänker jag på rocky när han kämpar sig tillbaka mot världsmästartiteln- när han slår i underläge men kravlar sig upp...DET ger mig energi...

Jahapp..vilken ände ska jag börja i?. Jag kan nog nämnas som en allt eller inget. När jag var liten fullkomligt avskydde jag skolgympan då jag, tunn som ett asplöv fick slita hund vereviga gång. Värst var längdskidåkningen på vintern. Kommer man som jag från en skidort som på senare dar fostrat hellner, kalla och tanja poutiainen så förväntas man älska skidor- på längden och tvären. Jag fullkomligt avskudde det från årskurs 1 till gymnasiet. Varför? Jo som tidigare nämnt så kunde min kropp liknas vid en sparvunge och mjölksyran sprutade i armarna vid längdskidåkning och benen fick sin beskärda del vid de tillfällen det skulle åkas utför. Dock hade jag och har ännu en positiv egenskap..eller ja..kanske inte alla tycker..menmen.. Jag är urbota envis. Bestämmer jag mig för att något ska gå så gör det oftast det..Det tar bara olika lång tid.

Nåja jag stretade på och längdskidåkningen har alltid varit en akilleshäl för mig. Man ska bara vara duktig att åka längdskidor om man kommer därifrån jag kommer..Under högstadiet ändrade jag kroppsform och asplövet blev en någolunda proportionerlig tonåring. Jag började som alla andra då att träna aerobics..bara för att alla andra tyckte det var kul. Vad jag tyckte ? tja helt ok...Kom ihåg att jag hade en svart och grårandig body över svarta glansiga cykelbyxor, ett par sk amerikasockar och svarta rebook skor..Åhh vad jag tyckte jag var cool. Många andra i min ålder började med lagsport såsom innebandy och handboll. Handbollstjejerna var riktigt coola. Jag tillhörde inte den kategorin. Jag var och kommer att vara individualist och bestämde mig för att börja cykla. I den vevan så var det premiär för ett långlopp på cykel i fjällmiljö. Distansen var antingen 14 eller 19 mil. Jag valde 14 mil och började således träna för detta.

Som tidigare nämnt så är jag ingen vän av mellanmjölkens land utan gör jag något så gör jag det ordentligt- annars kan det vara.,.. Träningen coachades av en bekant till min far som även tränar/tränade hellner och co..Jag hade väl inte riktigt insett HUR hårt jag skulle få träna..menmen..leva i förnekelse funkar finfint.. Så kom den stora dagen. 30 plusgrader och inte ett moln på himlen. Jag gav mig iväg med ett tidsmål i sikte..Vid ca 7 mil var det matdepå men jag tyckte jag var pigg och pinnade vidare. Tog en klunk vatten eller två. Vid 9 mil körda så var det som att cykla mot en betongvägg..Med tårarna sprutande såg jag min far och han som hjälpt mig med träningen stå och vifta. När jag kom fram klev jag av cykeln, la mig på backen och ..tja..den närmsta halvtimmen går nog till historien som den vidrigaste stunden jag upplevt. Benen krampade så jag kunde inte räta ut dem och det lilla vatten jag hade i kroppen ville allt annat än stanna kvar..Nåväl. Efter ett tag hade jag konstigt nog hämtat mig bra och mina "medhjälpare" tyckte att jag skulle fortsätta. Jag vägrade- inte av orsaken att jag inte skulle fixa utan att mitt uppsatta tidsmål hade spruckit..Klokt? nej såhär i efterhand förstår jag ju att jag tog den enkla vägen. Det bästa hade varit att fortsätta och komma i mål efter en bra prestation. Inte kanske på den tid jag önskat men ändock..Jaja,,jag lärde mig antagligen något av det,,,

Under gymnasiet så tränade jag ca 15-20 timmar i veckan- hälsosamt? knappast såvida du inte ska elitsatsa- viket jag definitivt inte hade ngn plan på. Jag varierade skidåkning med löpning med styrketräning med..tja allt som hade med rörelse att göra.. Jag fick ett något mindre komplicerat förhållande till skidåkning än tidigare. Iaf vad gäller den klassiska stilen. Fristilen var inte riktigt min grej. Det krävdes ju att man hade bra balans i utförsbackarna för att inte ramla. Åkte man klassiskt hade man oftast ett spår att åka i :)

Allt efterson så övertog styrketräningen mer tid och lilla jag på 2 tallbarr hög och 3 tallbarr bred tog vikter som jag idag aldrig skulle komma i närheten. Dels för att det skulle krävas att jag skulle pressa min stackars kropp till orimliga nivåer...En dag kunde bestå i 30 längder simning. 30 minuter uppvärmning på löpband för att sedan köra 1-2 timmar styrka. Detta kunde upprepas 3-4 ggr/vecka. Däremellan gick jag på den lokala löparklubbens 90 minutersgympa 2 ggr/ vecka.. samt skolgympa 2 dgr/v samt idrott som tillval ytterligare 2 dagar. Hade jag en håltimme så for jag iväg och sprang..Vid den tiden fullkomligt hatade jag löpning men insåg att det var ett bra sätt att förbättra konditionen så bara att härda ut...Livet lekte och jag tyckte jag var råstark!

Detta höll i ca 2 år.. Då jag som vanligt for iväg och sprang min lilla 2 km runda innan själva skolgympan skulle starta så hände ngt. Jag hade sprungit kanske 1 km då min ena vad blir stel som betong- jag försöker stretcha och det bara säger pang..tack och gonatt. Visar sig sen att större delen av m. gastrocnemius- dvs stora vadmuskeln hade "brustit". Det tog mig säkert 1 år innan jag kunde gå normalt på benet. Detta efter diverse behandlingar hos naprapat, sjukgymnast etc...Under den tiden så fick jag även ryggskott då jag antagligen belastade tokigt iom min smärta i vaden.. Jag som annars alltid varit som en duracellkanin blev relativt orörlig...

När jag sedan fick börja träna så hade det sug jag haft innan försvunnit. Jag började med skidåkning i små doser men kände av vaden då jag åkte klassiskt. Skate var bättre men ändock..något saknades...Tränade sporadiskt fram till att jag flyttade hemifrån och började läsa på universitet. Åter igen var det styrketräningen som prioriterades men även f&s gruppgympa lockade. Träningen var på en sundare nivå än tidigare..Men jag var inte nöjd.. Jag ökade således träningstimmarna  och la fokus på kondition ist. för styrka..Jag tappade de kilon jag ville bli av med men tappade ju då givetvis styrka...Just då tyckte jag inte det gjorde så mycket då jag blev smal...I slutet av min utbildning märkte jag tydligt hur jag hade tappat i styrka och gjorde ett seriöst försök att införa lite mer styrka i min träning...

Efter att jag hittat en hyfsad balans i min träning så styrde en flytt till det. Jag flyttade söderut till den stad jag bor i idag. Utbudet av gym var gigantiskt. Jag som annars varit van vid kommunens badhus där de satt upp några maskiner och ett löpband blev helt matt.. Köpte kort på SATS och började träna för allt vad tygen höll. Dock hade jag otur med center. Ni kan väl bara tänka er in i situationen då lantlollan möter stureplan:) Träningen de 4 följande åren skulle bli sporadiska och jag hann byta från SATS till F&S. Blev något bättre men den riktiga glädjen var inte där..

januari 2010 ändrades min syn på träning och hälsa. Jag har förvisso alltid vetat vad som är bra för kroppen vad gäller kost och motion, men inte alltid levt som man lärt :/.. Min kropp har stundtals fått utstå hårda prövningar, hårdare än vad som kan klassas som bra... Ja vad hände då 2010? Jo jag kom hem från en resa och insåg att jag mentalt och fysiskt var i min sämsta form ever...Förr hade jag lätt lagt upp ett 10 timmars program/vecka och kört tills kroppen strejkat..Nu insåg jag att jag måste tänka på både knopp och kropp om jag skulle hitta harmoni i min träning.. Sagt och gjort. Jag anmälde mig till en halvmara och började utöva den sport jag tidigare sett som ett nödvändigt ont. Från att ha sprungit juni-augusti 1 ggr/ vecka så började jag nu följa ett program där man skulle springa 3 ggr /v. September kom och jag uppfyllde ett mål jag aldrig trott jag skulle fixa..jag menar..jag är ju ingen löpare- jag har det mesta emot mig. Kort med små fötter och korta ben samt med "svensson BMI" dvs mellan 20-25...menmen..Jag fixade det..Det var inte lätt men det gick! Idag tränar jag en bra vecka löpning ca 3 ggr/ vecka samt styrka 1 dag i veckan. Ibland blir det bara 1 gång men försöker att tänka att det inte är hela världen..Även om träningsdjävulen skäller ut mig och tycker jag är usel...Sedan jag börjat springa har jag blivit mer harmonisk och fått en bättre balans mellan träning och vila..Jag säger inte att den är perfekt ännu men jag är på god väg...!

Ja det var min träningsbakgrund. Ganska brokig och knappast spikrak..menmen...Även solen har fläckar och jag strävar efter att någon gång få harmoni i min vardag. En vardag som innefattar träning vila och massa nöjen!

I morgon är det långpass som hägrar!

Hittade denna utmaning hos miss agda . Jag svarar på en fråga per dag :)

1. Min idrottsbakgrund

2. I mina öron när jag tränar

3. Ett fint idrottsminne

4. I min träningsväska

5. Favoritmuskel

6. Mål med träningen

7. Favoritövning

8. Favoritmat

9. Mina inspirationskällor

10. Då mår jag som bäst

11. Favoritkonditionsträning

12. Favoritidrott

13. Mitt bästa kosttips

14. Favoritmellis

15. Då tränar jag allra helst

16. Favoritlivsmedel

17. Mitt måtto

18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..

19. Hälsa för mig

20. Det här åt jag idag

21. Därför tränar jag

22. Min favoritfrukost

23. Detta skulle jag vilja utöva

24. Favoritidrottare

26. Så sover jag

27. Detta klara jag mig inte utan

28. Där tränar jag helst

29. Detta tränar jag allra helst i

30. Glöm inte att…