lapponica

Tja de flesta som följt med i tidningen och på nätet har noterat att årets upplaga av stockholm marathon blev den kallaste sedan starten. Eller vad sägs om att det var varmare på julafton samt att det vid start var 4 plusgrader och mellan 10-18 m/s efter banan.

När jag vaknade på morgonen och kikade ut så funderade jag i mitt stilla sinne. vad ända in i h vete..är jag riktigt klok? Näe antagligen inte, har iof inte beskyllts för att vara det heller. Nåväl vi tar det från början..

Veckan innan hade jag ont vänsterknä och halskänningar...de på jobbet undrade vad som var fel för de såg att jag inte var riktigt hundra. Erkände knäsmärtan men höll tyst om det halsonda. Som sjuksyster vet jag ju mkt väl att ond hals och träning inte går ihop, nu skulle det dessutom springas marathon...Dagen innan var halsen fortfarande inte riktigt 100% men pulsen normal och ingen feber..hm köpslog med mig själv och bestämde att om halsen inte gav sig tillkänna på lördag morgon så skulle jag starta..

Vaknar tidigt på lördagmorgonen efter en lång natts sömn..Känner en liten aning av halsont..Dock försvinner den efter att jag varit uppe ett tag och kroppen känns pigg..eller tja..den vet vad som ska göra. Vädret utanför bidrar knappast till att pigga upp den. Kikar ut och ser snöflingor singla ner och vinden verkar inte nådig. Nåja..Lite dåligt väder ska väl inte stoppa en tjurskallig norrlänning?!

Det komiska i det hela är att i två veckor innan oroade vi oss för att maran skulle bli en varm historia då alla siter indikerade för detta- hädanefter litar jag icke på väderleksrapporterna....

Nåväl..Petade i mig frukost utan att vara hungrig och började göra mig iordning. Drog på mig överdragskläderna och slängde ner en sopsäck att ha på sig innan start. Mötte upp de andra vid östermalms IP..Ingen av oss var särskilt taggade, snarare fokuserade på att överleva detta grisväder i x antal timmar..

Innan start värmde vi oss i tälten för ombyte..Vi drog ut på det så länge det gick med att bege oss i startfållan. Jag och I var nog bland de sista som kom in i våra fållor, för när jag kom in var det ca 30 sek till start och time att börja gå mot startmattorna..

Starten gick och benen kändes mkt mkt lätta..halsen gav sig lite till känna och  jag bestämde att pulsen fick styra- minsta lilla tecken på för hög ansträngning så skulle jag bryta. Däremot skulle inte vädret få påverka mig..

Vid 8 km försvann det halsonda som i ett trollslag. Benen lätta och jag trippade uppför västerbron, förrutom då det kom ngn kastvind och tyckte att mina 50 pannor skulle göra en piruett eller två...undrade stilla när den skulle komma. Ser sen alla hänglås på räcket, då vet jag att vi har nått toppen av bron, så som så många andra gånger jag sprungit den bron.Wow..det flyter..om än kallt..men det flyter..Kikar på mitt mellantidsarmband och ser att jag är långt före min målsättning för dagen. Saktar ner aningens då jag vet att det är långt kvar..

Benen rullar på och vi passerar Ragnar östbergs stolthet, passar på att prata m en snubbe som sprungit alla maror sen start, men han kan inte komma ihåg att det varit grisigare väder...Vi rullar ner mot centralen och så småningom ner mot vasagatan. Förbereder mig mentalt för vad som komma skall. Denna förhatliga djurgården/gärdet..Har aldrig haft ngn positiv vibb där. Vare sig under de halvor jag sprungit eller egna rundor, och förra årets mara och gässen på djurgården sitter djupt rotat i mitt minne..

Känner att vinden börjar tillta, inget som står emot...de stackars pållar som betar i hagarna ser knappast ut att njuta de heller..Tar rygg på 2 st låånga herrar. De vänder sig om och frågar vilket tempo som önskas:) Här sätts psyket verkligen på prov. Slår på min mp3 och lady gaga dånar i lurarna..I was born this way..Jepp jag är född att springa maror i värsta grisväder..jepp, jag är född att under en hel dj-la dag leva på gel som närmast kan liknas laktulos smaksatt med cola..jepp..så är det..

Pinnar på och vågar inte stanna..är såå kallt..här någon stans börjar benen tappa kontakt med övriga kroppen. De stackars muskler som finns har gått i dvala och mellan mina fötter och min midja finnes inget annat än en stor avdomnad yta som tydligen innefattar två ben..ser fram emot att snart få saltgurka..meen..den är sluut!! wtf..inser att jag måste offra en gel och tar nu näst sita gelen med nästan halva loppet kvar..ajaj..

Hoppar nästan glädjeskutt när vi lämnar djurgården- dock skulle det vara kortvarigt för vinden på strandvägen var ingen hit. Insåg att det gick mer energi än nödvändigt i att försöka springa..Så här gick jag en kort stund..Rullar sen förbi kungsan och max och känner hur magen kurrar..ge mig maat!!..Stålsatte mig sedan för söder mälarstrand och västerbron. Visste att om det blåste så kraftigt på strandvägen så borde det vara halv orkan på andra sidan vattnet..Jepp eller vad sägs om 18 m/s.. Pinnade på och hade ändock pigga ben..eller tja fötter för benen kände jag inte..Pulsen var låg och nu kände jag att jag hade medaljen inom räckhåll.. Vid söder mälarstrand fick jag gå en bit men åter insåg jag att bättre att springa sakta sakta än att gå..Här kickade tjurskalligheten in..eller endorfinerna, oklart vilket..Bestämde mig för att köra ända in i kaklet, bara jag kom över västerbron så var jag ju nästan hemma...

just idag är jag stark, just idag mår jag bra..Började skratta hejdlöst då jag började stigningen uppför västerbron för andra gången..Det var halt, det spöregnade och blåste 18 m/s, visade sig att det var så kallt just då att det som kom ner var i form av underkylt regn..jag började skratta än mer hysteriskt och måste ha sett spritt språngande galen ut.Tur ingen orkade bry sig mer än om de själva för då hade jag nog blivit förd till sjukvårdstältet i Rålis..

Vid ragnar östbergs stolthet kände jag av min dåliga disponering av gel och annan energi och slurpade girigt i mig 2 muggar cola..Vid vasagatan var det bananatime- enda kruxet var att bananerna var gröna och hade hunnit frysa lite..menmen..man får inte vara knusslig..Insåg att det inte var långt kvar och försökte öka..Tog ett tag för stelfrusna muskler att förstå deras uppgift men en aning högre fart resulterade det i..När jag passerade 7/11 vid vasagatan kom åter ett hysteriskt skrattanfall..jag skulle fixa detta..och med en tid som var bra mkt bättre än förra årets..

Kommer in på stadion, försöker mig på en spurt sista biten..Hör åter igen det välkända pipet då jag för benen över mattan för tidsregistrering..Enda skillnaden nu var att nu fick jag stanna..det var över..jag hade klarat det..wow! och var mkt fräschare än förra året då jag var ett vrak vid mål..

Får min medalj och går snabbt till Östermalms IP för att få ut mina varma torra kläder. Får en kopp kaffe i handen och blir intryckt i ombytestältet av sjukvårdarna samt frågan om hur jag mår..jodå..lite svalt är det men jag mår ok..När de såg att jag var ok förbarmade de sig över en tjej som kom bakom mig som knappt kunde gå då hon skakade helt brutalt..

Väl inne i omklädningstälten så började farsen..skulle säkert vunnit första pris om jag skickat in en filmsnutt på min påklädning. Eller snarare , jag fick hjälp av en kvinna att klä på mig. Min telefon ringde men jag kände inte mina händer så kunde inte svara..Efter att ha kommit mig ner till tunnelbanan så kunde jag med hjälp ringa I som frågade hur jag mådde. Hon hade frysit så att de hade gått tillbaka till hotellet. Vilket vi bestämt innan att ingen skulle stå och frysa i väntan på varandra..

Väl på tunnelbanan började jag skaka hejdlöst och insåg att min kroppstemp nog inte var så hög. Jag hade trots allt långärmad tröja, fleecejacka och regnjacka, mössa..vantarna fick jag inte på mig då jag var så kall och svullen om händerna..

Efter vad som kändes som evighet var jag hemma i lägenheten. Tog en temp som visade 34,7 grader...hoppla. Snabbt in i duschen där jag nog säkert var i 40 minuter..

Sedan svida om och ut och äta middag. Tror aödrig en oxfilé och rödvin smakat såå gott..

Såhär dagarna efter har jag fortfarande lite svårt att smälta att jag krossade förra årets tid så brutalt. Ffa då jag vet hur usel jag är att springa i morvind, vilket vi fick utstå en masse i lördags..Ler då jag kikar på min medalj och planerar för att kapa tiderna ytterligare. Förra året lämnade stockholm marathon ett tomrum efter sig. Sk post marathon blues vad jag förstår. I år är det tvärt om. Tror aldrig jag varit så taggad att testa gränser och kapa tider :)

Så häng med..restart!